Sex, moral och skattefusk

Vad är moral? Varför ansågs föräktenskapligt sex förr i tiden vara omoraliskt men inte ses som omoraliskt nu? Och varför de flesta som köper eller säljer svarta tjänster inte kan tänka tanke att stjäla varor från en butik även om de är säkra att de slipper undan?

Tro mig eller inte, alla de frågorna är sammankopplade.

Om man bortser från religiösa definitioner, moral är ett uttryck för långsiktig rationalitet. Vi mördar inte för att vi inte vill förstöra gemensamma uppfattningen att mordet är tabu. Förstörs den så kan vi inte längre känna oss säkra. Därför är det långsiktigt rationellt att inte mörda, även om man kortsiktigt kan vinna på ett mord. Vi stjälar inte för att vi värderar den frivilliga utväxlingen människor emellan. En stulen bil är ingenting i jämförelse med tryggheten som sänker oss det samhälliga samförståndet om att egendom kan byta ägare bara genom frivillig överenskommelse (med undantag för skatter som tas genom hot om repressalier, mer om detta senare).

Det förändrade syntet på sex och moral under de senaste hundra åren är bra illustration av moral som långsiktig rationalitet. Förut när det inte fanns preventivmedel för att slippa oönskade graviditeter, kondomer för att förhindra könssjukdomar, botemedel för att bota dem, kunde man i många fall se påbudet att bara ha sex inom ramar för äktenskapet som ett uttryck för långsiktig rationalitet, i.e. moral. Nu gör man inte det längre och det är bara ärkekonservativa människor som tycker att sexualiteten är en fråga om moral.

Den så kallade "skattemoralen" då? Är skattebetalande ett uttryck för långsiktig rationalitet? Så länge skatten går till saker som är viktiga och bra för absolut flesta blir svaret definitivt ja. Försvaret av landet mot utländsk aggression, skyddet för medborgarnas liv och egendom, fungerande rättsväsende är ädla mål som nästan ingen ska ifrågasätta. Men frågan om den s k "allmänna vällfärden" är mycket svårare. Man blir påtvingad att ge bort sin egendom för att få barnomsorg, pensionsförsäkring och medicin som man varken kan byta eller välja bort. Man hävdar att detta görs för de fattigas skull, men av någon anledning vill staten inte bara hjälpa fattiga, men även styra pensionsförsäkring, barnomsorg och medicin för medelklassen. För detta måste staten slösa enorma skattesummor på den gigantiska administrativa apparaten som äter upp de pengarna som man hävdar ska hjälpa fattiga.

Jag är väl medveten att min verklighetsbeskrivning är kontroversiell. Socialister och andra högerkrafter ser antagligen det svenska skattesystemet som ett uttryck för långsiktig rationalitet. En del tycker att majoriteten (eller rättare sagt majoritetens representanter) har rätt att tvinga medborgaren köpa varor och tjänster. Det tycker inte jag, på samma sätt som jag inte tycker att majoriteten får styra mitt sexuella beteende. För de flesta av mina landsmän är dessutom det statliga köptvånget ren förlustaffär som upprätthålls genom hot om repressalier. Att underkasta sig köptvånget är inte långsiktigt rationellt. Det är omoraliskt.

Man behöver inte hot om repressalier för att upprätthålla den riktiga moralen. De flesta skulle inte mörda och stjäla även om man avskaffar straffbalken. Långsiktig rationalitet ger mycket starkare motivation. Att så många människor i detta land däremot fuskar med skatten betyder bara en sak: människor vet (eller åtminstone känner) att skatterna är irrationella och omoraliska. "Skattemoral" har ingenting med moral att göra.

Andra bloggar om: politik, ekonomi, moral, sex, skattefusk, socialism, köptvång

Drevet om skattefusk i pressen: DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB